I Kil arbetar kommunen med att förebygga fallolyckor bland de äldre. Sedan Bo Nelin tillträdde sin tjänst för ett år sedan har fallolyckorna i kommunen minskat markant. Och både de äldre och Fixar-Bosse själv är nöjda.

– Jag har världens roligaste jobb, säger han.

Denna torsdagsmorgon börjar Fixar-Bosse sin dag hos 94-årige Gösta Weimer. Gösta har ringt och vill ha hjälp med att kasta tomma kartonger och färdiglästa tidningar på återvinningsstationen.

– Det är ett ganska vanligt jobb, återvinningsstationerna här i kommunen är placerade på helt vansinniga ställen. Ofta så långt bort så att en människa med rullator omöjligen kan ta sig dit. Att hjälpa till med att ta skräp till åter­vinningsstationerna är oerhört bra fallförebyggande verksamhet, berättar Bosse.

Gösta öppnar dörren åt oss. Han har förberett tidningshögen och sorterat kartongerna. Bosse och han småpratar en stund om väder och vind. Gösta är en av alla dem som varit med om en fall­olycka. Han klarade sig förhållandevis bra men har insett att han behöver hjälp med vissa saker. Han säger nu att han skulle behöva gå till frisören men att det är för kallt ute att gå dit med rullator och allt. Bosse tipsar om en frisör som kan komma hem till honom och klippa men det vill Gösta inte.

– Jag tar mig allt iväg när det blivit lite varmare.

Bosse Nelin passar som handen i handsken med jobbet som fixare. I hela sitt liv har han jobbat med människor och har dess­utom en bakgrund som byggjobbare.

– Jag har sällan bråttom när jag är ute, jag tar mig tid att prata, de har så mycket att berätta. Jag har ju jobbat som fritidpedagog i kommunen i många år och känner många av de äldres barnbarn. Så det ger goa ingångar till att prata. I snitt tar varje jobb en timma, det gör att Bosse som jobbar halvtid som fixare åker runt till fyra kunder varje dag.

I Kil är det de som är 70 år och över som har rätt till Fixar-Bosses tjänster som är helt kostnadsfria.

– Man kan se det som en slags återbetalning på skatten, tycker jag. De har arbetat ett helt liv och betalt skatt.

Det han hjälper till med är saker som innebär en risk för att ramla. Det kan handla om att ta ned och sätta upp gardiner, lyfta ned saker som står högt upp, byta lampor och säkringar, bära varor från affären om hiss saknas, sätta upp brandvarnare och hämta och bära upp saker på vinden, bland mycket annat. Saker som snöröjning, gräsklippning och städning gör han dock inte.

– Grundregeln är att jag inte ska konkurrera med de lokala entreprenörerna.

Han arbetar också till viss del förebyggande. Det vill säga att han ser sig omkring för att se om det finns fallrisker i bostaden. Att huset eller lägenheten är övermöblerat är en sådan risk.

– Då kan vi ta oss ett snack om varför möblerna står där de står och om det går att möblera på ett annat sätt. De flesta fallolyckorna sker på natten när man behöver gå till toaletten, så det är bra om det är fri väg dit.

Ett annat problem kan vara sladdar som ligger på fel ställen och i stora härvor. Lätta att snubbla på.

– Ja, du skulle se vilka fantastiska lösningar med förlängningssladdar det finns runt golven, säger Bosse och skrattar.

I dagsläget har Bosse över 150 kunder och några nya tillkommer varje vecka. Bosse marknadsför sig genom SPF och PRO:s träffar, genom kyrkan och Röda korset. Dessutom besöker kommunen alla som fyller 80 år och talar då om att fixartjänst finns. Själv uppmanar han sina kunder att sprida kunskap om honom. Det gör också bostadsbolagens bo­värdar och husens vaktmästare.

Är det inte risk att det är några som utnyttjar systemet?

– Nej absolut inte. Det här är en generation som aldrig någonsin bett om hjälp med någonting. Tvärtom kan en del bli ängsliga och nästan be om ursäkt för att de behöver hjälp och känner att de tar för stor plats.

Vilka är det då som vill ha hjälp?

– Det är främst kvinnor som är änkor. Männen ber oftast inte om hjälp förrän de är en bit över 80 år. Jag reser i hela kommunen, även långt ut på landsbygden, som till Högboda, Rennstad och Nilsby.

Ett år har gått sedan Bosse trädde in i verksamheten och fallolyckorna har minskat markant från 2008 till 2009. Det visar sammanställningen som socialförvaltningen gjort.

– Jag märker det också och det kommer fortsätta minska, säger Bosse och tillägger att han är väldigt billig om man jämför kostnaderna med fallolyckorna.

Dagens andra kund är en ny sådan som Bosse inte besökt sedan tidigare. När hissen vi väntar på kommer ned kliver ett äldre par ut ur den.

– Åh hej Bosse, vad roligt, säger kvinnan. Jag skulle ringa dig idag för nu behöver jag byta gardiner.

– Det ordnar jag, säger Bosse. När passar det att jag kommer. Imorgon klockan tio?

Det passar bra och kvinnan lovar att hon ska ha gardinerna strukna till dess.

Vi ringer på hos Anna-Lisa och Martin Jardenäs som vill ha hjälp med att flytta ett bad­rums­skåp och hänga upp ett par tavlor.

– Åh, här luktar det gott, säger Bosse, blir det fläsk och bruna bönor till lunch?

– Ånej då, säger Anna-Lisa. Det blir fläskpannkaka.

Under gemytligt småprat med glimten i ögat har Bosse snart flyttat på badrumsskåpet som satt så högt att Anna-Lisa inte kunde spegla sig.

– Så ni har inte bott här så länge så?

– Jo, i två år.

– Jösses, har du inte kunnat spegla dig på två år, skämtar Bosse.

Anna-Lisa skrattar stort.

– Det är väl därför man ser ut som man gör.

Martin visar oss en lampa som han gjort själv. Den är tillverkad av en bomb från finska vinterkriget, eftersom Martin har jobbat inom det militära i hela sitt liv.

– Den här detonerade aldrig, men hade den gjort det hade det blivit stora skador.

När vi kommer ut i hissen igen säger Bosse:

– Förstår du nu varför jag har världens bästa jobb?

Mari Nälsén

mari.nalsen@vby.se