Som pensionär lever Christer Karphammar idag ett lugnt liv i Sunnemo prästgård. Men som jurist och internationell domare i oroliga delar av världen, var han ofta i hetluften. Ibland fick han eskort av sina livvakter när en domstolsbyggnad blev beskjuten och sökte skydd i pansarbilar.
Christer Karphammar bestämde sig tidigt för att bli advokat.
— När jag var 13-14 år hade jag klasskamrater med pappor som var borgmästare och häradshövding. De verkade vara bra människor och jag bestämde ”sån ska jag bli”.
Så Christer utbildade sig till jurist och jobbade på flera platser i Sverige som domare och åklagare. Sista tjänsten som rådman hade han vid Karlstads tingsrätt 1985.
De tio åren därefter var han chefsjurist på Älvsborgs landsting och jobbade bland annat med Västra Sveriges anpassning till EG/EU.
1995 fick han sin första utlandstjänst med uppdrag i Bosnien Hercegovina åt Svenska FN-bataljonen.
— Jag var juridisk rådgivare åt Svenska befälhavaren så att krigets lagar följdes.
800 soldater ingick i FN-bataljonen som med präst, jurist, socialarbetare, läkare med flera, fungerade som ett eget samhälle.
När militärpoliser ingrep mot personer i FN-bataljonen för trafikbrott eller andra regelbrott måste det finnas ett rättsväsende som kunde avge en dom.
Christers nästa arbetsgivare blev OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). OSSE är ett säkerhetspolitiskt samarbetsorgan i Europa där alla europeiska stater ingår, liksom USA, Kanada och länderna i Centralasien.
Christer blev juridisk rådgivare åt OSSE med placering i Vukovar, den stad som blivit mest förstörd under kriget mellan Kroatien och Serbien.
— Jag skulle bland annat övervaka fredsöverenskommelsen, brott mot mänskliga rättigheter och övergrepp mot etniska grupper.
— Jag var med när massgravar grävdes upp för att kontrollera att ingenting doldes.
Ett av sina svåraste uppdrag fick Christer i Albanien där han var internationell åklagare.
— Där fick jag det hett om öronen. Min uppgift var att undersöka politiska mord. Jag bodde avskiljt på hotell och bevakades ständigt av livvakter. Jag fick inte gå någonstans, utan att vara skyddad.
Vittnen hotades och försvann. Hela samhället var laglöst.
Albanien fick en kommunistisk regim efter andra världskriget och var ett isolerat land. Efter järnridåns fall, fick Albanien sitt första fria parlamentsval 1991. Sen dess har olika familjeklaner slagits om makten.
— De utger sig för att vara demokratiska, men det är vapenmakt och maffians metoder som gäller.
— De begår grymheter både mot varann och mot folket.
Christer fick ta hand om ett mordfall, där en politiker blivit skjuten.
— Politikerns anhängare, ”Demokraterna”, hävdade att han blivit mördad på order av ”Socialdemokraterna”. Olika teorier cirkulerade. Det fanns även rykten om att det var ett mord utfört av ”de egna”.
— Det var ett deprimerande arbete. Jag kom inte till någon lösning. Efter sju månader avslutade jag mitt arbete.
Varför anlitades en åklagare utifrån?
— För att befolkningen skulle hålla sig lugnare med en internationell åklagare. Det påstods att Albaniens riksåklagare var under påverkan från det socialistiska regeringspartiet.
Hösten 1999 tackade Christer ja till ett FN-uppdrag i Kosovo. FN skulle administrera Kosovo mot ett eget styre på sikt. 60 000 soldater kom till Kosovo.
— Landet låg i ruiner och mitt första uppdrag var att utse domare, åklagare, nämndemän och jurister.
— Det begicks väldiga övergrepp mot serber som var kvar i landet. Kosovoalbanerna ville ha hämnd mot serber, för det förtryck som de upplevt att serberna stått för under många år.
Christer placerades som internationell domare i Mitrovica och dömde i krigsförbrytarmål.
— Det var svårt. Kosovoalbanerna ansåg att alla serber var mördare, och tvärtom. Det hade begåtts vidriga övergrepp från ömse håll. Mord och kidnappningar var vanliga.
FN hade anlitat 101 livvakter från hela världen som skulle hjälpa utsatta hjälparbetare i Kosovo. Christer hade sex livvakter som skyddade honom.
Vid ett tillfälle hade en fransk FN-kontingent försökt skydda civila serber från uppretade kosovoalbaner. Under upploppet greps 50 kosovoalbaner.
När fransmännen blev hotade till livet, blev man beordrade av Nato att släppa de gripna kosovoalbanerna.
— Det kändes frustrerande, men Nato var rädd för större oroligheter.
I Kosovo fanns sen gamla tider ett inofficiellt erkännande av blodshämnd, att det var rätt att hämnas oförätter; öga för öga, tand för tand.
Christer minns en rättegång där en man fick ett tioårigt straff för mord. Mannen blev satt i fängelse, men efter en kort tid blev han frisläppt av fångvaktarna. Folk ansåg att mannen hade gjort rätt när han utfört mordet, eftersom det rörde sig om en hämnd.
Under sina internationella uppdrag har Christer fått en inblick i mediernas arbete. Han följde sändningar av BBC, CNN, Sky News och även svenska medier.
Signifikativt är att medierna ofta har en egen syn på konflikter. När serberna angrep Kosovo, var det serberna som skulle utmålas som ”skurkar” i västmedierna.
Om journalister fick tag i en historia om kosovoalbaner som utfört övergrepp mot serber, tystades historien ned. Inträffade det motsatta, blev det stora rubriker.
— Jag mötte reportrar som var förtvivlade. De försökte ge en sann bild av läget, men hemmaredaktionen hade i förväg bestämt sig för vilken bild som skulle ges. Denna vinklade bild påverkar förstås opinionen.
Även Christer blev drabbad av denna enögdhet när han skrev veckorapporter till FN i New York.
— Den informationsansvarige på FN kunde skicka tillbaka min rapport med vissa uppmaningar: ”skriv lite mjukare”, ”var inte så negativ” eller ”stryk denna mening”. Det var jobbigt att arbeta under en sådan situation.
Därför vill Christer uppmana människor i allmänhet att vara kritiska och medvetna när de läser rapporter från främmande länder.
— Även medier som utger sig från att vara objektiva, är inte alltid det, även om skandinaviska medier är bättre.
Som svensk har Christer ofta blivit väl mottagen i sitt arbete.
— Svenskar är väl sedda ute i världen. Vi är kända för vår demokrati och höga levnadsstandard. Sverige behandlar flyktingar på ett humant sätt, oberoende var de kommer från.
Dessa positiva bilder om Sverige har hjälpt Christer i hans internationella arbete.
2001 befann han sig i Serbien. Landet var sönderbombat och hårt drabbat till följd av blockader mot införsel av olja och mat.
— Min uppgift var att hjälpa till att reformera rättsväsendet. Jag bevakade även uppgrävandet av massgravar.
— Den 11 september hade en frysbil full med lik hittats i en flod. Samtidigt fick jag telefon från högkvarteret i Belgrad att jag genast skulle åka dit på grund av att New York bombats. Jag trodde inte att det var sant och jobbade vidare.
På kvällen sov Christer över i ett litet stationshus på landsbygden, utan sällskap av livvakter. I cafét fanns en teveapparat som visade bilder på flygplan som flög in i World Trade Center i New York.
— Cafét var fyllt av jublande serber. De söp, hurrade och firade. Men de tittade på mig med mörka ögon.
— Jag har aldrig nån gång känt mig så osäker. Nato bombade Serbien två år tidigare och kanske trodde de att jag var en amerikan.
Christer lyckades hitta en serb som kunde lite engelska.
— Jag förklarade att jag var svensk och då lugnade de ned sig lite.
— Men det var svårt att sova den natten. De blev allt fullare i kafét och började skjuta i luften med kalashnikovs. Då var jag skrajsen.
Annars har Christer inte varit rädd.
— Jag har hela tiden varit upptagen av min uppgift. På något sätt stänger man av från det som händer runt omkring. Jag vande mig därför vid att sova i tanks och pansarbilar när jag förflyttades från farliga platser.
Hände det att livvakterna fick agera?
— Ja. Under de 18 månader som jag hade livvakter, blev jag evakuerad cirka två gånger per vecka. Plötsligt kom en order att fly från en osäker plats då en hotbild rapporterats. Omgiven av livvakter och med egna krypskyttar på taken, gällde det att komma iväg snabbt.
I Mitrovica blev det snart rutin att lämna domstolsbyggnaden när den blev attackerad med skjutvapen och handgranater.
— Till min hjälp hade jag en stab på 20 personer. Här fanns bland annat unga albanska och serbiska välutbildade kvinnor inom juridik och språk. Men när jag evakuerades, fick de stanna kvar i byggnaden. De lärde sig att ta skydd i en mittgång. Där fick de ofta stanna kvar över natten.
— Därför tog de unga modiga kvinnorna med sig mat och bröd som de bakat. Under belägringen delade de på maten och talade vänskapligt med varandra, något som annars var otänkbart.
Nato ville inte gå in och agera i denna konflikt. Den fick fortgå, för att inte ytterligare provocera fram ökade motsättningar och våld.
Hur kändes det att leva med livvakter?
— Man vande sig. Men vissa helger uppsökte jag ett FN-läger. Där kunde jag leva utan livvakter. Det var skönt att få andas ut och få ta promenader utan eskort.
Är du nöjd med ditt yrkesval när du ser tillbaka?
— Ja, mycket nöjd. Jag har börjat förstå vad livet går ut på. Inget är lätt, bäst är att vara optimist även i svåra stunder.
— Jag har också insett hur bra vi har det i Sverige. Det är nyttigt att ha fått ett perspektiv på tillvaron.
Varför flyttade du till Sunnemo?
— Under ett av mina utländska uppdrag fick jag telefon från en kamrat som hade köpt Motjärnshyttan och han undrade om jag skulle köpa prästgården i Sunnemo som var till salu. Jag hade inte tid att fundera på anbudet, men fem veckor senare ringde min kamrat och berättade att han köpt gården åt mig. Jag undrade ”Var ligger Sunnemo?”
— Gården stod tom ett par år, men 2003 fick jag tid att flytta hit och jag trivs bra här.
Vad gör du i Sunnemo?
— Jag är ute i naturen så mycket som möjligt. Spelar golf.
— Hjälper andra människor med problem. Löser tvister som kan ha uppstått bland grannar.
Ibland kommer asylsökande hit och vill ha råd.
Varför blir människor oense?
— Problemet uppstår när vi tar oss själva på för stort allvar. Den som har problem med sig själv, har svårt att lyssna på motpartens argument.
— Därför är det viktigt att alltid jobba med sig själv och försöka förstå motpartens inställning, avslutar Christer Karphammar.
Erik Fasth
2010-02-10