LANDSBYGDENS EGEN TIDNING

Centerpressens Nyhetsbyrå

Serien om Värmländska bruk

Nyfiken på mat

Läs mer här

Blev skräddarmästare 1880

Anders och Anna Norén

STÖLLET/HAGFORS (VB)

Artikelserien om doktorssläkten i Rud fortsätter den här veckan med en berättelse om skräddarmästaren Anders

Norén i Höje, som föddes 1854 och levde en bra bit in på 1900-talet. Inga Norén och Britt Hardner berättar för Värm-landsbygden om sina efterforskningar i släktens historia.

Anna Persdotters son Anders, som i vuxen ålder antog efter-namnet Norén, var på mödernet relaterad till doktorssläkten

i Rud. Anders var den yngste av Anna Persdotters och hen-nes make Nils Bengtssons sex barn och hon födde honom i relativt sen ålder, år 1854. Platsen för Anders födelse och up-pväxt var Kyrkobyn i Arvika. Anna var Maria Nilsdotters första barn av fyra i äktenskapet med andre maken Per Jansson i Rud. Anna hade också en halvsyster, Marta, som fötts 1806 i

moderns första äktenskap med en soldat som hade dött.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20120216

En go’ stund hos Gerda

Hemma hos Gerda på Stranna står dörren öppen och en kaf-festund finns det för det mesta tid till. Här är det framlidne makens kusin och gode vän Harry Strand som tittar förbi på en pratstund.

BJÄLVERUD (VB)

Stranna i Bjälverud är Gerda Bengtssons hem sedan femtio år. Där har hon levt sitt liv, lagt ner sin själ. I flera generationer bakåt, på maken Alvors sida, har gården med dess ägor fun-nits i släkten. Länstidningen Värmlandsbygden gjorde ett be-sök hos Gerda på Stranna och fick en pratstund om både förr

och nu.

Vyn över sjön Bjälvern, kan nog mäta sig med den vackraste av landskapstavlor. Ett vintermotiv med solsken som gene-röst, nästan lite dagen till ära, strör sitt guld över snötäcket på det frusna vattnet. Stranna ligger i Bjälverud ca en mil norr om Arvika alldeles strax före Sälboda. Och egentligen heter stäl-let Strand, men det är ju som det är med värmländskan, Stranna har man alltid sagt. Nyfiken på tidens gång känns det som en riktig ynnest att besöka det här stället igen. Dels för att få träffa 90-åriga Gerda förstås men också för att Stranna en gång för länge sedan var min mormors föräldrahem.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20120209

Att bevara moder jord

Cecilia Berntsson lever i samklang med moder natur. Till vänster med sin arbetskompis Lazy, som vi hoppas inte lever upp till sitt namn, och ovan vid den hög med ved som hon självklart sågar upp och hugger själv.

ARVIKA (VB)

Hon lever som hon lär, Cecilia Berntsson är 44 år, ensam-stående mor till tre barn och bonde till tvåhundra procent. Med sin far Roger Berntsson driver hon företaget Bernttek. Hon be-varar vår miljö, natur och kultur. För Länstidningen Värmlands-bygden berättar Cecilia om tiden före sitt liv idag. Hennes måtto verkar annars vara att leva i nuet. Och det finns en plan för framtiden, redan påbörjad.

Två mil öster om Arvika, i Finnebäck, Brunskog bor hon till-sammans med två av sina tre barn, sonen, 16 år och lilltjejen, 5 år. Äldsta dottern, 19, har eget. Hemmet är utgångspunk-ten, där arbetsdagen startar. I företaget utför hon dagligen ar-beten åt andra, alltid med varsamhet med tanke på bevaran-det av miljön. Cecilias område är jorden och skogen, medan

Roger Berntsson ansvarar för kvalitetssäkringen.

– Du hittar huset alldeles nära Karlstadvägen, 61:an! Ladugård och uthus ligger en bit in på gården. Jag hyr alltsammans,

har nämligen varit av den åsikten att det kunde ge den bästa friheten.

Det är hennes spontana beskrivning, hur man hittar till henne. Ofta sker det mun-till-munvägen.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20120202

Prestigelöshet ger resultat

Eva Nilssons ambition när det gäller jobbet är tydlig. I jobbet har hon rollen som verksamhetschef, en tjänst där hon är di-rekt underställd kommundirektören. Privat har hon sin bas i hemmet i Älgå. Stället heter Björkhaget.

ARVIKA (VB)

Länstidningen Värmlandsbygden möter Eva Nilsson, verksam-hetschef för vård och omsorg i Arvika kommun för en intervju när 2012 precis har börjat. Dagtid under veckorna finns hon i sitt arbetsrum på Arvika kommun och hon bor på landsbyg-den, i Älgå.

Evas ambition när det gäller jobbet är tydlig. Arvika som kom-mun skall framöver kunna utnämnas till en av Sveriges bästa kommuner inom vård och omsorg. Hon ser det prestigelösa samspelet vara ett medel för att nå dit. Samtalet mellan män-niskor är ytterst viktigt.

I jobbet har hon rollen som verksamhetschef, en tjänst där hon är direkt underställd kommundirektören. Privat har hon sin bas i hemmet i Älgå. Stället heter Björkhaget.

Eva Nilsson kommer ursprungligen från Köla, där hon växte upp tillsammans med föräldrar och två syskon. Hon gick i skola på tre ställen på landsbygden innan det var dags för de senare skolåren inne i Arvika. Då var efternamnet Karlsson. Allra först började hon i Skällarbyns skola, sedan var det Adolfsfors och Koppoms skolor som gällde en tid. Nu har Eva

fyllt 50 och hon har även hunnit fira silverbröllop med maken. De tre barnen har blivit vuxna.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20120126

Bytte dröm mot vardag

Hemma hos familjen Dahlström-Andersson är alla glada och förväntansfulla efter flytten. De njuter av att de haft modet att flytta ut på landsbygden.

ARVIKA (VB)

Länstidningen Värmlandsbygden har träffat familjen som pre-cis flyttat från staden till landsbygden, till mammas hemby. En hel del tankar om att ta steget och flytta dit har kommit

och gått hos Lena Dahlström och Conny Andersson under åren. Men alldeles nyligen bestämde de sig tillsammans med sina flickor för att det var dags att vända den gamla drömmen till verklighet – att göra en nystart i positiv mening.

– Äntligen har vi kommit hem till Skällarbyn!

Lena, Conny och deras båda flickor, Louise, 13, och Clara, 7, ser alla väldigt glada ut över flytten till landsbygden.

– Och vi har fått en alldeles ny katt! Fast vi har den gamla med oss hit också förstås, säger Lena.

Egentligen är de två i familjen som återvänt till Edabygden, Lena själv men även just katten Mimmi som varit stadskatt i 11 år.

Flickorna visar sin tydliga lycka. De bor på Tallmon nu. Det inköpta stället hör till Eda kommun och ligger cirka två mil nordväst om Arvikas centrala del där de tidigare bodde.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20120119

Bra början på 21:a året

Bo Eriksson, kassör/administratör i den ekonomiska före-ningen, med taxfröken tillika jaktkamrat. Bo Eriksson fram-håller att framhäller att Gunnarskog är en levande bygd, att det finns både fastboende och småföretag där.

Arvika Farmartjänst är en ekonomisk förening som tillhör Far-martjänst Riks. Utbudet av tjänster är brett inom den ekono-miska föreningen och det verkar som om det mesta i arbets-väg är möjligt att beställa från dess medlemmar.

Bo Eriksson, föreningens administratör och kassör berättar

tillsammans med ordföranden Per-Axel Adolfsson om den viktiga arbetsglädjen som finns bland medlemmarna. Det är deras kunskaper och erfarenheter som det hela bygger på och som också styr tjänsteutbudet. Hundraprocentigt nöjda kun-der är det gemensamma och orubbliga målet för alla medlem-marna.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20120112

Hobbyn blev hennes jobb

I villan hemma i Taserud har Marianne Asplunds hobbyverk-samhet utvecklats till ett seriöst åtagande i det egna företa-get. När hon inte kreerar i sin ateljé så är trädgården och familjen hennes stora intressen.

ARVIKA (VB)

En syateljé har öppnats i Taserud. Marianne Asplunds hobby-verksamhet har blivit Asplund Textil & Design. Det handlar inte längre bara om att sy egna kläder utan om ett seriöst åtagande. Nu skräddarsyr hon på beställning. Klädstilarna

som skapas är personliga och kravet är naturligtvis alltid full-god passform.

Framför villan högt uppe i Taserud finns en väl synlig skylt, som hänvisar kunderna till ingången. Marianne Asplunds syateljé har funnits sedan januari 2011. Hon har inrett sin arbetsplats i hemmet, där hon bor tillsammans med familjen. Genom sin lilla firma, har hon förverkligat en önskedröm,  ut-vecklat en alldeles egen idé. Den tidigare hobbyverksamheten har blivit till ett seriöst åtagande mot kunder som ofta vill finna sin egen klädstil.

Under några år har Marianne haft stora problem med sin reu-matism. Hon är 46 år och egentligen utbildad undersköterska. Tidigare har hon arbetat på ett gruppboende. Förutom Marian-ne och hennes man som är läkare består familjen av de tre

barnen.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111229

Livet har varit på Åsen

Fr v Kerstin och Inger Eriksson bor på Åsen i Högvalta, gården där de växte upp. Hunden heter Bamse och är ett av husdjuren.

– Jag tog över jordbruksdelen 1982 efter min utbildning och arbetade själv till största delen i ladugården. Kerstin hjälpte mig en god del, kalvfödslar var hon den av oss som fixade bäst till exempel. Till och med en veterinär, som vi kallade på en gång, trodde att hon var barnmorska, berättar Inger.

Arvika (VB)

I Västra Högvalta, fem kilometer nordost om centrala Arvika – längs barndomens cykelväg mot Rud strax innan Mellbyn - fångas blicken än idag av den stora, röda, gamla huvudbygg-naden där på vänster sida. Stället är familjen Erikssons hem

Åsen och där bor döttrarna i familjen kvar.

Vid det här laget är de inte längre Åsens “barn” i ordets egent-liga bemärkelse utan är dryga 55 år. Men Kerstin och Inger har alltid bott just där, är födda där och de hör liksom till bilden av den lilla orten Högvalta.

Nu är det Kerstin och Inger som bor på Åsen sedan både föräldrarna och deras bror har gått ur tiden. Både Kerstin och Inger trivs fint i sitt barndomshem som rymmer alla slags bek-vämligheter. Jag träffar på Kerstin ute på gårdsplanen den här vackra och varma senhöstdagen.

Gemensamt hem

Det märks att båda systrarna är glada över att få besök och att de gärna berättar om sitt gemensamma hem. De är båda ägare till Åsen idag.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111222

Familjen betyder allra mest

Jörgen Andersson ser kärleksfullt på sin hustru Mona.

–Även om jag jobbar sju dagar i veckan under större delen av

året så är familjen som betyder allra mest för mig i alla lägen.

ARVIKA (VB)

Jörgen Andersson, ägare till "Kvarna i Sulvik", eller egentligen

Arvika Auktionsverk AB, har sin fasta punkt hos familjen. Rakt och direkt, berättar han att sambon Mona och de fyra barnen betyder allra mest för honom i alla lägen, även om han jobbar sju dagar i veckan större delen av året. Nyligen blev han själv

utsedd till att ta emot Arvikas kommunpris och hyllningen skedde under den senaste kvalitetsauktionen i år, i arbetslo-kalen i Sulvik. För Länstidningen Värmlandsbygden berättar

han med stor glädje vad prispengarna går till!

Samtalet med Jörgen börjar med att handla om prispengarna,

de tiotusen kronor som han fick av kommunen. Jörgen är nämligen strålande glad. Han i sin tur kan nu glädja korttids-boendet – "kortis" – på Sävsjövägen i Arvika där sonen Martin, 8 år, brukar bo varannan helg. Han vill att alla där, sonens

kamrater och inte minst den fantastiska personalen skall få

gott av pengarna.

– Det är de värda, allihop, förklarar han.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111215

Ett träd kan betyda så mycket

Inger Fernlöf höll en trevlig föreläsning om sina minnen som hon anknöt till olika träd. De fick symbolisera både de bra och de dåliga minnena i berättelsen.

ARVIKA (VB)

Inger Fernlöf, Ottebol, gästade den sista av årets tematräffar hos cirkelverksamheten Måsamm. Inger bjöd på sin livsbe-rättelse fast på ett litet annorlunda sätt.

Hon beskrev olika träd och kopplade vart och ett av dem till egna speciella minnen. Det blev en fängslande, lättsam stund med en dialog mellan föreläsare och åhörare.

Rättframt och med inneboende styrka, även när de svåraste händelserna kommer upp, leder hon åhörarna bit för bit genom sitt liv.

Färgsprakande lönn

– I mitt barndoms Stålsberga hos föräldrarna och de åtta äldre syskonen fanns tryggheten, minns Inger.

När hon tänker tillbaka på Stålsberga kommer hon ihåg lön-nen och att inget annat växte under den. Den bildade till och med ett tak över trädgårdens syrénberså, där hon ofta lekte och fantiserade.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111208

Mysig tradition inleder julen

Kylle i sin verkstad vid tillverkningen av de små blå ljus-hållarna som säljs i butiken

ARVIKA (VB)

Plötsligt är det dags att ta fram adventsstaken igen och näs-tan samtidigt uppstår, i år igen, en alldeles speciell förväntan. Det är nämligen snart också dags för den årliga julmarknaden,

där folk kan träffas och trivas en stund, prata om smått och gott. Platsen är densamma, Kylles keramikverkstad i Tase-rud.

Kylle Årling tycker att julmarknaden är en rolig grej i väntan på sönernas besök och julottan! Men hur lyckas hon att år efter år ro i land det omfattande arrangemanget? Och hur firar hon förresten julen själv några veckor senare?

Promenadvägens första lilla gångbit har strax skogsdungen

på ena sidan. På andra sidan syns Rackstadmuséets träd-gård. Rakt fram - uppe i backen - ligger Oppstuhage som en gång var skulptören Christian Erikssons hem, en av de per-soner som gjort Taserud känt utåt. Christian Eriksson levde

mellan 1858 och 1935 och Kylle är ett av hans barnbarn, född tretton år efter hans död.

Kylles föräldrar var konstnärsparet Matts Eriksson och Margit Eriksson- Skjöldebrand. Lövåsen i Taserud var deras gemen-samma hem och också Kylles barndomshem. Sedan drygt trettio år äger Kylle och Gunnar Årling stället Lövåsen.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111201

Bokbussen sprider bildning

Bokbussen vid Vikeneskolan. Snart kommer barnen.

ARVIKA (VB)

För Arvikas bibliotekschef Katarina Kristoffersson är service och utveckling nyckelorden. I fem år har hon innehaft sin tjänst och i hennes verksamhetsområde ingår även bokbus-sens service och hon leder den personal som har bokbussen som sin arbetsplats.

Sex medarbetare på biblioteket byter av varandra för turerna

med bokbussen. Själva turlistan skapar man årsvis. Bokbus-sens chaufför heter Mikael Persson och han tar "sin buss" till förskolor och skolor, vårdhem och servicehus men även till åt-skilliga andra platser i kommunen. Samtliga turer går på var-dagar och tiderna gäller för fyra schemalagda veckor i taget. Stoppen görs vid totalt 149 hållplatser.

Bokbussen ska i möjligaste mån vara en kopia av huvudbiblio-teket, fast rutinerna måste ibland modifieras lite grann för att passa in i verkligheten.

– Det ska inte vara någon skillnad på utbudet av böcker här eller där, framhåller Katarina Kristoffersson.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111124

Med anor från en storhetstid

Jössefors Herrgård ligger i södersluttningen ner mot sjön Glafsfjorden.

ARVIKA (VB)

Den vackra herrgårdsbyggnaden med dess anläggningspartier ligger fantastisk i sluttningen ner mot Glafsfjorden. Ursprung-ligen uppfördes herrgården i Jössefors, som ett residens med italiensk inspiration för en disponent vid trämassafabriken på bruksorten år 1914.

Den vackra byggnaden användes även efter honom som tjän-stebostad. Herrgården har sedan varit pensionat och även an-vänts som representationsgård. Den kom så småningom i privat ägo.

Den är fortfarande pampig, den beige byggnaden där den lig-ger i sluttningen ner mot sjön. I år är det nittiosju år sedan

som disponenten i dåvarande Jössefors AB, Gustaf Bennich, fick tillträde till villan som blev hans residens under brukets glansperiod. Den stora villan uppfördes mellan 1912-1914 och har därefter även kallats Bennickska villan.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111117

En glimt av det förgångna

Jössefors, Hövesviken

ARVIKA (VB)

I den norra delen av sjön Glafsfjorden rinner Nysockensjön med dess sjösystem ut via Jösseforsen. Namnet Jössefors

har sitt ursprung i en handling från 1300-talet där forsen med sitt betydande laxfiske benämns Judz Edhes fors där Judh i fornnordiska betyder vatten och Ed har innebörden passage

eller övergång, på 1600-talet är benämningen Jössefårsen.

I den västra älvfåran fanns på 1700-talet en tullkvarn tillhöran-de Bergs gård som ägdes av kronan. Kvarnen drevs med vat-tenhjul ända till nedläggningen 1932 kvarnen revs därefter och idag syns endast grundstenarna.

Vid den östra sidan av forsen fanns också en kvarn med tre stenar. Denna kvarn tillhörde patron Jochnick på Ruds säteri under 1870-talet och det var som här som träsliperiet kom att anläggas.

I mitten av 1700-talet fanns i den västra älvfåran en såg. Under 1880-talet fick sågen turbindrift och sågramar från Bolinders verkstäder i Stockholm. När ett kraftverk byggdes i forsen 1908 övergick man till elektrisk drift. Sågverket lades ner 1913 och hade då en arbetsstyrka på 40 man. Utskeppning med båt skedde från egen lastbrygga eller med hästskjuts till Otte-bols järnvägsstation för export till England och Norge.

Text: LENNART KÄLLÉN

Fortsättning publicerad 20111110

Bygda vår skickas ut lagom till jul

Bygdeforskarna runt Nysockensjön är (från vänster): Åke Davidsson, Tage Lundqvist, Leif Sundman, David Andersson, Ann-Christine Andersson, Sören Olsson, Erik Lundqvist, Erling Olsson, Bo-Lennart Olsson, Lennart Högberg och Gudrun Hjelm. Saknas på bilden gör Harry Barremyr.

ARVIKA (VB)

Länstidningen Värmlandsbygden har hälsat på i studiecirkeln som kallar sig Bygdeforskarna, det vill säga hos det glada, seriösa gänget som utforskar sin bygd eller ”bygda si”, som det gärna kan uttryckas i tal. Och när cirkeldeltagarna talar

om bygda, är det platserna runt Nysockensjön som avses.

Cirkelträffarna är förlagda till tisdagskvällar och numera till församlingshemmet i Ny alldeles intill Ny kyrka, som ligger vackert och välkomnande upplyst vid vattnet. Cirkelns namn anger klart och tydligt vilket studieämne det handlar om. På alla vis är det en lärande verksamhet som bedrivs i Studie-förbundet Vuxenskolans regi där vid strandkanten av sjön Nysocken.

Nysockensjön sträcker sig från Ottebol i söder till Åmotfors

i norr. Ottebol ligger cirka en mil nordväst om Arvika och Åmotfors dryga två mil i den fortsatta samma riktningen. Större vattendrag, älvar, passerar genom sjön och gör den attraktiv till kanotled.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111103

Linas stuga blev Karolinas hem

Karolina Nilsdotter är kvinnan som står näst längst till höger på familjefotot. Helén Nilsson, den yngsta systern, som se-dermera blev änka med en liten son, är på bilden den lilla

flickan i mitten. Då var hon sju år.

ARVIKA (VB)

Länstidningen Värmlandsbygdens artikelserie om Doktors-släkten fortsätter, den här veckan med en artikel om Karolina Nilsdotter. Hon levde 1875 – 1935 och tillhörde på mödernet

fjärde generationen av Doktorssläkten i Rud bortom Högvalta och Mellbyn.

Karolina Nilsdotter föddes som det tredje barnet i Väststuga.

Året var 1875 och föräldrarna Magdalena och Nils Persson hade, när dottern kom till världen, redan två söner, Anders och Per. Anders dog 1876 vid endast fem års ålder och Karolina räknades därefter alltid som det andra barnet i ordningsfölj-den. Det tredje barnet i ordningen blev en ny son som också döptes till Anders. Karolina fick ytterligare fyra systrar och en bror. Hon förblev ogift och kvar i sitt barndomshem större delen av sitt liv.

Text: LIZZIE GERD JANSON

Bild: PRIVAT

Fortsättning publicerad 20111027

De älskar naturen och varann

Lars och Adéle Salomonsson trivs i varandras sällskap. “Hur bär de sig åt för att se ut som två nyförälskade ungdomar när de närmar sig de 90?” funderar Värmlandsbygdens utsända.

ARVIKA (VB)

De bor och stortrivs numera i Värmland – i Taserud alldeles norr om Arvikas centrala delar, med naturen och kulturen

direkt om stugknuten. Och de trivs utmärkt i varandras sällskap!

I hela 52 år har Lars och Adéle Salomonsson varit gifta. Han är född på Hagen där de nu har sitt hem och hon är norrländ-ska till börden.

Upphovet till deras historia tillsammans var nog att Lars tog studenten 1942 som en av tretton nyutexaminerade i Arvika.

Med dagens mått mätt syns nog antalet ringa, men det var något av en bragd att bli en godkänd student på den tiden. Hans föräldrar hette Signe och Ernst Salomonsson och de

drev ett mindre jordbruk i Taserud, där Lars och hans syster

växte upp. Pappan arbetade samtidigt på fabrik.

– Jag är fortfarande oerhört tacksam gentemot mina föräldrar

för den möjlighet de gav mig att studera vidare, framhåller

Lars Salomonsson.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111020

Den ljusnande framtid är vård?

Måsamm-cirklarna är studiecirklar som drivs i Arvika med fokus på det lärande samtalet. Måsamm står för ”Må bra tillsammans i Arvika”.

ARVIKA (VB)

Kommer kommunens resurser att vara tillräckliga för äldres behov av vård och omsorg år 2050? Kommer äldreboenden att finnas som en valmöjlighet? Kommer hemtjänsten att räcka till? Frågorna om framtiden har ännu inga konkreta svar. Däre-mot kan vi påverka hur framtidens svar kommer att bli, menar Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande i Arvika, som nyligen gästföreläste hos Måsammcirklarna. Temat var Fram-tiden med fokus på äldrevården år 2050.

Som äldre vill man bo kvar i den egna bostaden så länge som möjligt. Det säger de flesta, oavsett om de bor i en stad eller på landsbygden. Men kommer kommunen i en framtid att klara av att tillmötesgå önskemålen?

– Situationen försvåras av den åldersfixering som finns idag. Den gör att vi lätt blundar för den kapacitet som skulle kunna tillvaratas hos “65-plussare”, menar Sten Fransson.

Går att minska denna åldersfixering och därmed minska kost-naderna som uppstår i vår s k tredje livsfas, pensionsåldern? Frågan lyftes för vidare diskussioner i cirklarna.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111013

De trivs i den kulturmärkta byn

Det sitter liksom i händerna, säger Kerstin om sin konstnärs-talang. Likadant är det för maken. Ingen av dem har konst-närliga föräldrar.

ARVIKA (VB)

Deras hem finns i byn Mölnerud, cirka en och en halv mil nor-dost om Arvika. Själva stället heter Där Framme. Deras över-tagande skedde 1989. Tjugotvå år senare tycker konstnärs -

paret Kenneth Börjesson och Kerstin Andersson ännu att det känns ”ovanligt bra att bo där”.

I efterhand har Kenneth och Kerstin med tacksamhet noterat

att den ursprungliga huvudbyggnaden även innan de tog över hade bevarats på ett bra sätt. De kunde också själva genom-föra en varsam renovering 1989, även om huset stått tomt i fjorton år innan. Den kulturmärkta lilla byn Mölnerud är av riksintresse och det innefattar även byvägarna.

Med den egna trädgårdstäppan och de övriga gårdsbyggna-derna alldeles intill, ligger Där Framme perfekt i sin omgivning.

En av favoritplatserna som Kerstin visar är växthuset. Det har en dubbel funktion att fylla. Där växer och skördas tomater, gurkor, sallad och persilja, men samtidigt används det till rek-reation, som en iordningställd plats för avkoppling och energi-givande återhämtning mellan arbetsvarven.

– ”Extrarummet” används faktiskt en bra bit in på hösten, be-rättar Kerstin, och medger att hon gärna rätar på ryggen där inne under en arbetspaus.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20111006

Lärarjobbet var alltid lika roligt

Phebe och Carl Johan Östman på sin balkong. Nedanför finns trädgården att sköta om.

– Det finns alltid plats här, säger Phebe när barn och barnbarn kommer på tal.

ARVIKA (VB)

Carl-Johan Östman på Sörhagen i Västra Högvalta, fem kilo-meter från centrala Arvika, är pensionerad lärare i bland annat svenska från Solbergaskolan, kommunens ena gymnasie-skola.

– Det var ett yrke som jag bestämde mig för tidigt, redan i barndomen på den uppländska landsbygden när jag fortfaran-de bodde hos föräldrar och syskon hemma på lantgården,

säger han när Länstidningen Värmlandsbygden hälsar på hemma hos honom och hustrun Phebe.

Under sitt yrkesliv sågs han ofta cykla genom staden på väg

till eller från skolan och han hade nästan alltid tid att bromsa

in för att byta några ord med en tidigare elev. Det händer för-stås nu också ibland.

Carl-Johan Östmans engagemang för människor tycks hel-hjärtat finnas kvar idag, liksom hans engagemang fortfarande

finns för bygden, även om han inte längre ingår i bygdeföre-ningens styrelse, samt för Missionskyrkans aktiviteter.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110929

Eric på Myra är nöjd med livet

Eric Larsson i sitt kök hemma på Södra Myren i Mölnerud.

ARVIKA

Skogsbrukaren tillika motorcyklisten och numera pensionären Eric Larsson, “Eric på Myra” är nöjd med tillvaron i den lilla byn Mölnerud, som ligger i en dalgång tretton kilometer nordost om Arvika. Mölnerud har lite drygt 30 invånare och antalet gårdar är 16. Länstidningen Värmlandsbygden har hälsat på honom för en pratstund på hans ställe, som har det fullständiga namnet Södra Myren.

Eric Larsson är pensionär sedan ett par år tillbaka. Tidigare

reste han mycket i sitt arbete med markanläggningar på olika platser i Sverige och Norge. Därför känner han en speciell glädje nu över att få ta dagen mer som den kommer och sam-tidigt kunna vara på sin egen hemmabacke, i omgivningarna

kring Södra Myren.

Det är föräldrahemmet han har tagit över. Han har varit ägare till det alltsedan 1969.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110922

Där Nole bevaras för framtiden

En schweizisk och en svensk flagga samsas på förstubron.

ARVIKA

Där Nole i Semnebyn Glava, knappt tre mil sydväst om Arvi-ka, kom i goda händer, när Max och Kerstin Brennwald av en tillfällighet blev ställets nya ägare 1981. De startade ett var-samt renoveringsarbete av huvudbyggnaden och räddade den från ett begynnande förfall. Där Nole blev först deras sommar-hus och sedan några år tillbaka är det deras fasta hem.

Det större faluröda huset ger direkt ett välkomnande intryck

och en positiv atmosfär känns, såväl utanför som innanför husväggarna. Redan vid de första ögonkasten uppstår lusten att insupa alltsammans med riktigt djupa andetag. Max och Kerstin har bevarat spåren av äldre tider. Där Nole ligger i ett vackert, öppet jordbrukslandskap.

Huset som lyser härligt rött i brittsommarsolen har vitmålade inslag. Det uppvisar samtidigt det karakteristiska grå skiffer-taket samt takrännor i trä.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110915

Driftig och engagerad i allt

Inger Fernlöf har ett förflutet inom såväl lantbruket och Centerpartiet somkonditoribranschen. Det har varit roligt att kunna påverka – det ger en kick att se en idé förverkligas, tycker hon.

ARVIKA (VB)

Inger Fernlöf har genom åren varit lantbrukare i större skala,

politiskt engagerad för Centerpartiet, bagerioch konditoriinne-havare och mycket mera. Idag har hon hunnit fylla 70 och har flyttat till det lilla samhället Ottebol en mil nordväst om Arvika. Hon och maken Lars Fernlöf skapade ett nytt hem där för nå-got år sedan, men nu lever Inger ensam efter Lars bortgång.

Inger Fernlöf (med flicknamnet Ståhl) föddes 1941 i Rackstad, dryga halvmilen nordost om Arvika. Hon var nionde och yngsta barnet i en lantbrukarfamilj. 1959 gifte Inger sig med Lars, son på den gård som sedermera blev deras gemensamma; Bäse-bol i Stavnäs, cirka tre mil söder om Arvika. Som mest hade

Inger och Lars 160 djur där, mjölkkor och ungdjur samt i viss mån grisar.

Inger och Lars fick två söner, födda 1960 respektive 1974. Ma-karna arbetade tillsammans med att sköta gården. Äldste sonen gick så småningom in som delägare och senare även hans yngre bror. Lantbruket såldes 1995. Dels hade Ingers make av och till varit sjuk, dels hade sönerna gjort sina val

inför vuxenlivet. Beslutet om försäljning togs enhälligt inom

familjen.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110908

Gamla kläder, linne och ljute

Gullsby Pappersbruk och västra Gullsby,som det såg ut 1864 sett från öster. Pappersbruket syns till vänster och pappers-bruksarbetarnas bostad i mitten. Tavla målad av Helmer Forslund, efter teckning av Eva Bagge.

ARVIKA (VB)

Vintern 1884 drabbades Gullsby Pappersbruk av en omfattan-de eldsvåda. Vid bruket, beläget vid Gullsbyforsen i Slorudsäl-ven mellan Mangskog och Brunskog, hade handtillverkning

av papper skett under 80 års tid. Bruket byggdes aldrig upp

igen. På brukets grund, uppfördes senare en helt ny byggnad,

men då för en kvarnrörelse. Idag finns vid forsen en elprodu-cerande kraftstation. Pappersbruksarbetarnas bostad finns

kvar, om än i ombyggt skick.

Med ett privileiebrev från Kommerskollegium kunde Olof Nauclér och Eric Edgren uppföra ett pappersbruk i Gullsby, 1804-1805. Detta var ett av de två handpappersbruk som funnits i Värmland. Det andra var Blombacka Pappersbruk.

Byggnaden i trä bestod av fyra våningar. Längst ner  tillverka-des pappersarken och i de övre våningarna torkades de. Pap-peret tillverkades av lump, det vill säga av gamla kläder och andra textiler av främst linne, men även jute och hampa. Lum-pen samlades in av kringresande lumpsamlare. Den sortera-des, revs, blötlades och hackades sönder innan den bear-betades och maldes i ”holländaren”. Holländaren var typiskt för handpappersbruken och den drevs av ett vattenhjul.

Text: CARL HÅKANSSON

Fortsättning publicerad 20110901

Ett blomstrande landsbygdsföretag

Rudi Myrer, hans mor Elisabeth Myrer samt medarbetarna

Aziz och Sofia.

ARVIKA (VB)

Det blomstrar i Västra Högvalta utanför Arvika! Länstidningen

Värmlandsbygden uppmärksammar ofta företagande och entreprenörskap på landsbygden och har den här gången begett sig fem kilometer från centrala Arvika till Ernas handelsträdgård.

Det var 2008 som familjen Myrer tog över lokaler och utvän-diga områden. Ägarna har valt att inte ingå i någon kedja utan jobbar fristående.

– Jobbet är samtidigt ett intresse, framhåller Rudi Myrer.

De är fyra som driver den familjeägda handelsträdgården och som även arbetar praktiskt tillsammans. Det är Rudi och Nina Myrer samt Atle och Elisabeth Myrer, Rudis föräldrar. Även Rudis mormor har varit involverad tidigare, men har nu dragit sig tillbaka och gör endast någon visit i Västra Högvalta då och då.

Ernas är alltså hela familjen Myrers skötebarn: E står för

Elisabeth, R för Rudi, N för Nina och A för Atle. Att sedan

Rudis mormor heter Erna är liksom pricken över i:et.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110825

Perfekt behöver ingen vara

Grundtryggheten fick Sten Fransson med sig hemifrån. Pappa var linjearbetare och mamma hemmafru.

– Vi fick lära oss tidigt att visa hänsyn och ta hand om

yngre kamrater.

ARVIKA (VB)

Sten Fransson, ordförande i kommunfullmäktige i Arvika kom-mun, förefaller vara en god kombination av storebror och le-dare i en och samma person. Han upplevs som säker på sin sak och rak när han kommunicerar. Samtidigt för han dialog

på ett behagligt vis.

Grundtryggheten fick han med sig hemifrån Stömne. Han syns inneha värdefull sociala kompetens, vilket nog kommer väl till pass i inte minst hans roll som fullmäktiges ordförande. Han ”går hem” hos folk. Det kan man lyssna sig till från olika medborgare. Fast han är långt ifrån en perfekt person.

– Nej, perfekt behöver absolut ingen vara, ska nog ingen för-söka vara heller.

Det konstaterar Sten Fransson. Han tycks däremot ha varit kreativ redan från barnsben och är det ännu, nog ända ut i fingerspetsarna.

– Idéer är något som jag alltid bestått med, idéer som även andra tycks följa efter i viss mån.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110818

Familjen Muys fjärde säsong

JÖSSEFORS (VB)

En flytt till ett annat europeiskt land plus idogt arbete tillsam-mans med den goda viljan - den egna och inte minst den som Arvika kommun visat - har bidragit till att den trivsamma, mindre hotellrörelsen Guesthouse Eleven har etablerats i Jössefors utanför Arvika.

Hotellägarna kommer från Amstelveen i Holland, nära Amster-dam. Brenda Muys, 38 år, och hennes man Michel Muys, 41, har tillsammans byggt upp ett rent fantastiskt ställe i Jösse-fors utanför Arvika. Det familjeägda hotellet har blivit ett aktivi-teternas hotell. Brendas och Michels båda barn, Esther och Rik, har liksom föräldrarna funnit sig väl tillrätta på sin nya hemort och barnen pratar flytande svenska.

– Det är ganska exakt tre år som vi drivit hotellet nu, det här är fjärde säsongen. Vi kom flyttandes hit i juli 2006 och sedan tog renoveringsarbetet två år, säger Brenda Muys.

Hon berättar att dels lockades av naturen i Värmland, dels är både hon och Michel kreativa personer. I Holland arbetade hon som grafisk formgivare och webbdesigner medan Michel, som är utbildad byggnadsingenjör, drev egen rörelse. Men de kände båda att det var dags för något nytt efter tretton år av yrkesarbete i hemlandet.

Text och bild: LIZZIE GERD JANSON

Fortsättning publicerad 20110811

Kommuner

Arvika

Eda

Filipstad

Forshaga

Grums

Hagfors

Hammarö

Karlstad

Kil

Kristinehamn

Munkfors

Storfors

Sunne

Säffle

Torsby

Årjäng

Vill du köpa lösnummer av Länstidningen Värmlandsbygden?

Våra försäljningsställen

Centerbloggar:

Annie Johansson

Anna-Karin Hatt

Anders W. Jonsson

VÄRMLÄNDSKA CENTERBLOGGAR

Centerkvinnor i Värmland:

centerkvinnornavrmland.centerpartiet.net

Erik Evestam:

evestam.blogspot.com

Hagfors Centerkrets:

hagfors.centerpartiet.net